Vad händer med mig-vad krisar?

Något händer mig, och jag vet inte riktigt vad... Under alla år har jag alltid varit jeans och t-shirtbruden, den utav den tråkigaste sorten. Ni vet hon med 23 likadana svarta t-shirtar i garderoben samt en cardigan och en munkjacka. En sådan där som tom vännerna kunnat göra sig roliga över på min godkända bekostnad. Finns inget alternativ. Jeans döljer lurviga ben effektivt och man slipper raka dem. För även under strumpbyxor sticker stråna ut, bara de är tillräckligt långa så... Men nu-nu börjar jag faktiskt stanna till vid de där klädställningarna där det hänger de där tingestarna kallade "kjolar". Jag har för en gångs skull gått och köpt nya glasögon utan att synen försämrats eller de gamla glasögonen gått sönder. Bara för att "se" något finare ut (lägg märke till göteborsk ordvitsning). Jag permanentade tom håret i somras, från att under många års tid ha haft håret i tofs 24 timmar om dygnet. Har under många års tid vågat vägra smink. Vid några festtillfällen har Tessan och Lina nästan supit mig under bordet och därmed såpass medgörlig att de lyckats kladda på mig smink utan att jag tvättat av mig det i handfatet innan jag passerat ytterdörren på väg ut i natten. Syrran försökte en gång, hon lyckades inte. En halvtimmes konstverk förstördes med en halvminuts vaskning med "Dove" i handfatet. Men nu när jag går förbi såna där sminkbutiker så tittar jag faktiskt in genom skyltfönstret utan att få skrattattacker.

Sen kommer vi till det här med livet. Efter senaste resan så bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nu ska jag hem och börja vara vuxen. Typ, se till att jag skaffar ett fett pensionskapital och renovera lägenheten och sånt. Att kanske inte alltid leta ursäkter till att få fortsätta resa, såsom att "jag blir rik i själen istället för plånboken", osv. Eh, det suger i res-tarmen igen, jag får mota Olle i grind hela tiden när jag sitter framför flygstolen.se och "bara kollar". Sen har jag alltid varit nöjd med mina jobb (nåja nästan alla 3, 2 utav dem iaf-mitt nuvarande och mitt första) och känt att det är inte fel att "settle down", kanske hitta en karl att gänga mig med och spotta ut ett par parvlar som mamma och pappa kan köpa en massa plastleksaker till för att spendera sina surt förvärvade slantar. Varför plugga vidare liksom. Jag har det bra som jag har det. Just nu måste jag säga att jag har det jävligt bra på den fronten med jobbet. Men. Under ett par års tid har jag trott att man måste läsa om gymnasiet när ens betyg blir äldre än 8 år eller vad det var. Snackade nämligen med en kompis för ett tag sedan om att hon gjorde detta. En annan kompis läste också in gymnasiebetyg, varav detta spädde på min tro om att om jag skulle vilja plugga vidare måste jag plåga mig igenom gymnasiet en gång till, med studielån denna gången dessutom. Tills den första avslöjar "nej, vad har du fått det ifrån, det måste man bara göra om man inte har fullständiga gymnasiebetyg, har du slutbetyg så gäller dem. Anledningen till att jag gör det är att jag inte hade det.". Och då börjar ju möjligheterna snurra i huvudet på mig. Jag har nämligen under flera års tid närt en dröm om att plugga till marinbiolog. Ta-da! Jag behöver inte plugga om gymnasiet OCH naturvetenskapligt basår, det räcker med det sistnämnda. Varav det här med att spotta ut parvlar för att göra mina föräldrar till morföräldrar gör det en aningen svårare. Nog för att det innan har varit en aningens svårt att producera de där parvlarna själv, men nu ser det ut som om jag ändå lägger de planerna på hyllan. För ett tag. Tills jag passerat 40 och det ändå är för sent. Och så blir jag bara stressad.

Och sedan har vi ju sådana här smågrejer. Typ, springer och köper bil, för att ett par månader senare sälja den. Kändes lite vuxet att ha en bil faktiskt, ett atg kändes det bra. Kan aldrig bestämma mig. Är veleputtarnas veleputte. Nästa grej är att det nu börjar bli mer undantag än regel nu att få visa leg på bolaget för mig. Förr har detta inte varit några problem, jag har flinat och myst åt att nu börjar jag bli vuxen. Dock upptäckte jag mig själv att senaste gången det hände när jag inte fick visa legget, så fick jag lust att hoppa över disken och klappa till henne tills hon skulle fråga mig om det. Nästa gång hon frågade mig så blev jag så tacksam att jag fick hejda mig från att inte kyssa människan. Och då har jag ändå passerat 30-strecket och borde vara glad att de frågar överhuvudtaget. Sen vet jag att jag inte är ensam om det där fenomenet att strama åt dubbelhakan och fråga någon som inte vet ens ålder hur gammal (ung) man ser ut att vara, för att höra om de svarar 23 så blir man jäkligt glad, svarar de 25 så blir man nöjd, men svarar de 28 så funderar man på en "anti-wrinkle"-creme... Och möjligtvis någon timme hos dår-doktorn. Har varit andra grejer jag noterat också, men som mitt numera gamla minne sviker mig med.

Nåja, allt detta sammantaget börjar lukta. Lukta riktigt illa... Det börjar lukta 30-årskris, lite försenad? Vad har ni för erfarenheter, tell me???