Kärlek....

För det första, om ni börjar läsa detta med förhoppning om att jag ska försöka skruva till något roligt, så kan ni sluta läsa redan nu...

Jag har långsamt upptäckt ett mönster hos mig själv. Jag har länge varit rädd för att bli sårad. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån. Om det grundades redan efter skilsmässan, eller om det kom efter senaste förhållandet, eller om det hela tiden funnits där. Jag vet att jag är väldigt försiktig av mig när det gäller kärlekslivet. Jovisst har jag dejtat lite, men det leder sällan någonstans för jag är rädd att bli sårad, och letar medvetet av vibbar hela tiden, vibbar att det kommer inte funka, och så blir det en sådan där självuppfyllande profetia där man avslutar det fortare än kvickt, "för det är lika bra för det känns inte hundra". Men hur fan ska man kunna veta om det är hundra utan att ge allt och utan att ge det tid där man ger allt, för man är rädd att bli sårad? Men det har liksom varit tryggt och bekvämt med att vara singel. Tycker om mig själv och det räcker liksom... Det fanns en gång i tiden när jag lät bli det där, när jag träffade mitt ex. Då släppte jag allt vad förnuft hette och sprang med huvudet rätt in i en betongvägg, trots att jag från början visste att han inte är den typen jag brukar falla för. Och detta brukade vi skoja om. Dock lärde jag mig en läxa av det att jag aldrig mer ska göra så... Jag är en sådan där som känner efter, länge. Och hur länge "länge" kan betyda-det varierar. Men jag vet inte alltid vad jag vill kan man väl säga. Dejting för mig handlar inte om att man går till bio/restaurang/zoo 3 ggr och sen är det färdigt. Dejta för mig kan vara att träffa någon i upp till ett halvår liksom... Och detta för att jag är rädd för att bli sårad. Jag kommer ihåg att ett av mina första inlägg på denna bloggen handlade om att jag skulle börja lära mig släppa kontrollen över mitt liv, och mer bara flyta med. Bara vara och lita på ödet. Det som sker det sker, försök inte styra det. Blir du sårad så är det en del av livet, du behöver inte ha kontrollen över dig själv för att se till att det inte händer... Och det ska gudarna veta att det är svårt. Jag skulle vilja likna mitt kärleksliv/dejtande vid att lägga pussel. Hittar jag en riktigt bra pusselbit som känns ganska som om den passar där den ska, så vågar jag inte lita på och utveckla att den ska vara där den ska utan jag lägger den åt sidan för att testa och finna platsen för de andra pusselbitarnas plats först. Och så försvinner den viktigaste pusselbiten på vägen om man har otur, den där som ger helheten i bilden, bara för att man ville kolla de andra mindre viktiga bitarna först. De där mindre viktiga bitarna som kanske bara var en liten kant på pusslet. Dvs träffar jag någon så känns det mångt och mycket bra, kemin finns delvis där, men jag vågar inte känna efter för det är viktigt att se till att de andra förutsättningarna för förhållandet finns där också. Istället för att bara vara och låta pusslet växa runtomkring "den" biten och på så vis testa om det fungerar så lägger jag mest energi på de andra bitarna. De där bitarna som är ytterkanterna som egentligen inte är alltid är så viktiga för att se pusslets helhet. Och vad jag menar är den viktigaste pusselbiten, är ju självklart känslan, den måste finnas där för helheten. Den måste man hålla hårt i, den är viktigare än att man tycker lika om det mesta eller om man bor på olika sidor jordklotet eller inte. Man kan aldrig byta ut de där ytterkanterna på pusslet mot andra bitar för att de ska passa bättre, men det är ju heller inte de som gör att man ser pusslets kärna/helhet... Dock har jag fokuserat fel för att jag varit rädd att bli sårad genom att leta efter tecken på att något är dömt att inte fungera, just för att slippa bli sårad. Och varför jag är rädd att bli sårad är ett annat kapitel. Det vet jag inte ens själv som sagt, eller var det härstammar. Men jag ser ett mönster i mitt beteende, och att jag tänker "det är lika bra, för att....". Nu har jag för första gången någonsin träffat en som fått mig att släppa på den där känslan att vara rädd för att bli sårad. Den där pusselbitens plats kändes så jäkla självklar, den var så tydlig med sin plats att jag inte måste kolla de andra bitarnas plats först, och därmed kan fokusera helt på den och sen det andra runtomkring. Smack och Pang kändes det. Den magkänslan är svår att beskriva. Sen har mycket av det andra runtomkring visat sig stämma väl överens med framsidan på kartongen på pusslet hur det ska se ut, även om vi inte lagt hela pusslet ännu, långt ifrån. Men bitarna faller på plats tack vare att han på något jäkla vänster lyckades få mig att lita på den viktigaste pusselbitens plats... Hur han gjorde är för mig ännu en gåta...

Vad händer med mig-vad krisar?

Något händer mig, och jag vet inte riktigt vad... Under alla år har jag alltid varit jeans och t-shirtbruden, den utav den tråkigaste sorten. Ni vet hon med 23 likadana svarta t-shirtar i garderoben samt en cardigan och en munkjacka. En sådan där som tom vännerna kunnat göra sig roliga över på min godkända bekostnad. Finns inget alternativ. Jeans döljer lurviga ben effektivt och man slipper raka dem. För även under strumpbyxor sticker stråna ut, bara de är tillräckligt långa så... Men nu-nu börjar jag faktiskt stanna till vid de där klädställningarna där det hänger de där tingestarna kallade "kjolar". Jag har för en gångs skull gått och köpt nya glasögon utan att synen försämrats eller de gamla glasögonen gått sönder. Bara för att "se" något finare ut (lägg märke till göteborsk ordvitsning). Jag permanentade tom håret i somras, från att under många års tid ha haft håret i tofs 24 timmar om dygnet. Har under många års tid vågat vägra smink. Vid några festtillfällen har Tessan och Lina nästan supit mig under bordet och därmed såpass medgörlig att de lyckats kladda på mig smink utan att jag tvättat av mig det i handfatet innan jag passerat ytterdörren på väg ut i natten. Syrran försökte en gång, hon lyckades inte. En halvtimmes konstverk förstördes med en halvminuts vaskning med "Dove" i handfatet. Men nu när jag går förbi såna där sminkbutiker så tittar jag faktiskt in genom skyltfönstret utan att få skrattattacker.

Sen kommer vi till det här med livet. Efter senaste resan så bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nu ska jag hem och börja vara vuxen. Typ, se till att jag skaffar ett fett pensionskapital och renovera lägenheten och sånt. Att kanske inte alltid leta ursäkter till att få fortsätta resa, såsom att "jag blir rik i själen istället för plånboken", osv. Eh, det suger i res-tarmen igen, jag får mota Olle i grind hela tiden när jag sitter framför flygstolen.se och "bara kollar". Sen har jag alltid varit nöjd med mina jobb (nåja nästan alla 3, 2 utav dem iaf-mitt nuvarande och mitt första) och känt att det är inte fel att "settle down", kanske hitta en karl att gänga mig med och spotta ut ett par parvlar som mamma och pappa kan köpa en massa plastleksaker till för att spendera sina surt förvärvade slantar. Varför plugga vidare liksom. Jag har det bra som jag har det. Just nu måste jag säga att jag har det jävligt bra på den fronten med jobbet. Men. Under ett par års tid har jag trott att man måste läsa om gymnasiet när ens betyg blir äldre än 8 år eller vad det var. Snackade nämligen med en kompis för ett tag sedan om att hon gjorde detta. En annan kompis läste också in gymnasiebetyg, varav detta spädde på min tro om att om jag skulle vilja plugga vidare måste jag plåga mig igenom gymnasiet en gång till, med studielån denna gången dessutom. Tills den första avslöjar "nej, vad har du fått det ifrån, det måste man bara göra om man inte har fullständiga gymnasiebetyg, har du slutbetyg så gäller dem. Anledningen till att jag gör det är att jag inte hade det.". Och då börjar ju möjligheterna snurra i huvudet på mig. Jag har nämligen under flera års tid närt en dröm om att plugga till marinbiolog. Ta-da! Jag behöver inte plugga om gymnasiet OCH naturvetenskapligt basår, det räcker med det sistnämnda. Varav det här med att spotta ut parvlar för att göra mina föräldrar till morföräldrar gör det en aningen svårare. Nog för att det innan har varit en aningens svårt att producera de där parvlarna själv, men nu ser det ut som om jag ändå lägger de planerna på hyllan. För ett tag. Tills jag passerat 40 och det ändå är för sent. Och så blir jag bara stressad.

Och sedan har vi ju sådana här smågrejer. Typ, springer och köper bil, för att ett par månader senare sälja den. Kändes lite vuxet att ha en bil faktiskt, ett atg kändes det bra. Kan aldrig bestämma mig. Är veleputtarnas veleputte. Nästa grej är att det nu börjar bli mer undantag än regel nu att få visa leg på bolaget för mig. Förr har detta inte varit några problem, jag har flinat och myst åt att nu börjar jag bli vuxen. Dock upptäckte jag mig själv att senaste gången det hände när jag inte fick visa legget, så fick jag lust att hoppa över disken och klappa till henne tills hon skulle fråga mig om det. Nästa gång hon frågade mig så blev jag så tacksam att jag fick hejda mig från att inte kyssa människan. Och då har jag ändå passerat 30-strecket och borde vara glad att de frågar överhuvudtaget. Sen vet jag att jag inte är ensam om det där fenomenet att strama åt dubbelhakan och fråga någon som inte vet ens ålder hur gammal (ung) man ser ut att vara, för att höra om de svarar 23 så blir man jäkligt glad, svarar de 25 så blir man nöjd, men svarar de 28 så funderar man på en "anti-wrinkle"-creme... Och möjligtvis någon timme hos dår-doktorn. Har varit andra grejer jag noterat också, men som mitt numera gamla minne sviker mig med.

Nåja, allt detta sammantaget börjar lukta. Lukta riktigt illa... Det börjar lukta 30-årskris, lite försenad? Vad har ni för erfarenheter, tell me???

Rövhäng

Man får ju oftast lära sig vissa saker i livet. Det mesta får man lära sig i 15-årsåldern via Frida och veckorevyn, och vissa grejer kan måhända vara lite gammalmodiga nu men... Jag har fått lära mig att bredrandigt får mig att se tjockare ut. Jag vet även att bära högklackat får mig att se ut som om jag har längre ben, trots att jag redan har långa ben som eiffeltornet. Att ha en taibikinitrosa istället för boxerbikinitrosa får mig att se ut som om jag har mindre midja. Att ha ett bälte i midjan får en att markera en midja som man egentligen inte har. Att bära axelvaddar får en midja att försvinna i princip. Att ha brottarrygg på ett linne får en att se mer bredaxlad ut än vad man har en bred röv. Det finns alltid en vetskap till varför man klär sig på ett visst sätt, så är det bara. Och jag har funderat och funderat och funderat, men jag kommer inte på lösningen vad gäller detta: Varför har killar detta jäkla häng på sina byxor och visar sina kalsonger. Kan någon tala om för tant Maria detta?

Nööööööörd

Kom ni ihåg på 80-talet när det var så populärt i alla filmer att nördarna skulle få revansch och de skulle få skolans snyggaste kille/tjej. I slutet av filmerna gjordes alltid en "makeover", där tjejerna permanentade håret och plockade bort tandställningen, och killarna bytte ut brillorna mot solbrillor och bytte sina manchesterbyxor mot en skinnpaj, och Ta-Da: De blev populärast på hela skolan. Såhär var det under 80-talet och under större delen av 90-talet. Nu har det helt plötsligt blivit ombytta roller... Nu säger man att nördarna får revansch utan makeover, det är nördarna som är inne nu! Det är tom tjejer som plockar ut silikon ur tuttarna, och färgar håret brunt och börjar bära brillor med fönsterglas. Killarna ska vi bara inte prata om. De har gått från att vara "färjan-Håkan" till att medvetet ha för korta byxor och försöker impa på brudarna genom att säga de är med i Mensa och "vill du komma med hem och kolla på min serietidnings-samling" istället för "Snygga skor. Ska vi nuppa?"-det har helt enkelt blivit inne att vara nörd. Fan-jag är inne av att vara mig själv för en gångs skull!!!!!! ;)

Ehhhh...

I en spårvagn någonstans igår kväll: Någon har dragit nödbromsen, och några ungdomar vill vara snälla och visa "vilken" av dem det är. Det är en vagntyp M31, och den ena ungdomen pekar och visar att det är längst bak i vagnen i B-delen. Föraren går bak och letar febrilt, men hittar ingen nödbroms alls. Föraren känner sig stressad samtidigt som några ungdomar troligtvis står och fnissar någonstans i vagnen, när föraren kommer på att det inte finns en nödbroms i B-delen, den sitter ju i C-delen.... Ni undrar om det är jag som är den föraren? Nä, inte då-jag är väl ingen idiot heller....

Nytt hormon....

Härom dagen kom jag på mig själv med att tankarna skenade iväg när jag såg en manlig avklädd skyltdocka i ett skyltfönster, och då undrar man om man inte låtit det gå för långt? Har en kompis som i all ära erbjöd sig att ställa upp och lösa mitt dilemma (på skoj), men jag började i mitt stilla sinne undra om man inte kunde tjäna en slant på detta istället. Jag menar, om jag fortsätter hålla ut (är inte så jobbigt som man kan tro, kommer bara lite konstiga funderingar ibland) så kanske det kan bli lite av ett medicinskt experiment av det hela, jag kanske kan framställa ett nytt konstigt hormon eller nåt?
Jag tror jag kommer råka ut för en peak om ett par månader, och då är jag glad att jag kommer befinna mig i Laos djungel, och det närmaste jag kommer befinna mig något motsatt kön som inte har något emot min doft av djungelsvett och "avsaknad-av-dusch-äckel" är ett babian-arsle när vi letar Gibbonapor eller nåt... Och så långt går inte ens jag... Kanske ska vara glad att det enda de har att servera på duschfronten är en kallvattenslang? Men när jag kommer hem då? Kanske ska tapetsera väggarna med Arne Weise eller nåt-för somnar man med honom på näthinnan finns det en chans att kanske tänka bort skiten... Någon som kan rekommendera en site med fototapeter?

Resplanen so far!

Kommer landa i Bangkok och därifrån ta mig till Laos via gränsövergången i Chiang Khong, och därefter bana mig i söder riktning ner i Laos. Kommer att avsluta i Vientiane för hemfärd. Landet har tack vare avsaknad av stränder osv ingen större turism, finns sedan i Maj-09 ett par ATM´s i Vientiane, men saknas i resten av landet.

Kommer börja resan i Huay Xai med att spendera 3 dagar i djungeln på ett reservat för räddade skadade tillfångatagna Gibbonapor som anpassas för att komma ut i det vilda igen. Det är 3,5 timme med lastbil och 3 timmars vandring för att komma ut till campen. Man bor 40 meter upp i trädtopparna i ett "forest camp", och för att ta sig från plats A till B så har de byggt upp ett slags linbanesystem, där man själv får dra sig över, upphängd i en karbinhake ungefär. Det kommer mao vara riktigt häftiga vyer! Man kommer även trekka en hel del under dagarna för att få syn på gibbonaporna som lever i det vilda.

Därefter kommer jag ta mig vidare till Luang Namtha i norraste Laos, där en renodlad trekkingtur på några dagar kommer äga rum, in i djungel och bergsbyar för besök och boende hos bergsstammar.

Därefter vidare ner tillbaka till Huay Xai, där slow boats mot Luang Prabang avgår. En båttur som beräknas ta 2 dagar, men det säkraste sättet att resa då jag reser under regnperioden, och då står det att vägarna mellan Huay Xai och Luang Prabang knappt är farbara och farliga. Man kan åka buss till Luang Prabang, men då det står att det inte är för de som är "faint-hearted" så avstår jag, även om jag inte är sådär fainthearted, men jag får väl acceptera att bli mobbad för att vara "chicken" för detta sen då ;) Får faktiskt bli en 2 dagars resa utmed floden istället. Hade kunnat flyga direkt från Luang Namtha, men då det står att flygbolagen i Laos har en "dodgy safety history" så tror jag även det är något jag vill undvika, det är små cessnor som är farkoster så... ;)

Väl i Luang Prabang "drömmarnas stad" blir det att vandra runt, kolla in arkitekturen (det har en gång varit en fransk kolonialstad, och det har satt sina spår) och spana in och ta vara på lugnet som råder i staden. Staden är ett av Unescos världsarv, och ska vara otroligt vackert. Ska "bara vara" helt enkelt.

Därefter blir det buss mot Vang Vieng vilket ska vara ett backpackerparadis. Det är känt för sina flodturer på traktordäck. Man hyr ett uppblåst traktordäck, slänger sig i floden med en iskall öl och flyter stilla fram under ett par timmar ca 3 km och kollar in naturen. Under färden så finns ett antal depåstopp där man vinkar så kastar de ut ett rep och håvar in en så får man en ny iskall öl, eller bara hoppa i land för en paus och svinga sig lite i lianer eller nåt. Ska vara en väldigt lugn by att bara chilla och läsa böcker i en hängmatta ungefär....

Därefter tar jag mig till Vientiane för att därifrån ta tåget vid gränsövergången tillbaka mot bangkok för hemfärd. Hela resan kommer jag att ta dag för dag, har inget inbokat och kan vara på varje respektive ställe hur länge jag vill, så därför har jag inga "hålltider", och kan även ta avstickare till andra ställen under resan om jag skulle känna för det =) Men det är såhär det ser ut just nu iaf!!

Ohlala, dagen innan löning och jag ska ha spelkväll med fröken Josephine ikväll. Har rensat skafferiet för att se vad jag kan bjuda på. Hittade ett paket Ballerina "pepparkaka" som smakar apa, en chokladkaka som visst hade gått ut för 3 månader sedan, och en chipspåse som gick ut för 2 veckor sedan, och kranvatten då jag förbjöd Josephine att ta med cola. Kan man bjuda och äta kalaspuffar som godis som man gjorde när man var liten? Fast med tanke på att jag även tyckte om att käka barntandkräm (den där med bamsesmak) när jag var liten, så borde jag nog inte lita på mitt omdöme helt... Jag säger bara välkommen till en kväll i trevligt samkväm med mig, liksom.

Trodde nästan....

Tvätten förstördes lite igår om man säger som så, vännen som ville vara snäll och hjälpa mig tvätta mina arbetskläder trodde kläderna(marinblått och vitt) kunde tvättas i 95 grader. Jag vet inte om han tyckte de luktade såpass mycket skunk att de behövde descifenseras (eller hur fan det nu stavas...), eller vad det var. Iaf så blev inte de vita skjortorna vita längre, och byxorna höll inte riktigt samma storlek. Inga problem, ett samtal till chefen och så får jag givetvis nya. Skulle upp och hämta dem idag, och nu ska jag tillägga att jag varit utan coca cola i 8 dagar (och mina vänner börjar släppa andan). Så jag bad om att få ett par nya med låg midja, strl 44 (det är VÄLDIGT små storlekar kan tilläggas i denna kollektionen), jag sätter på mig dem och tänker "fan, jag håller på att tappa dem, 8 dagar utan cola har ändå gjort lite nytta", men bryr mig inte om att byta till mindre storlek ändå. Jag upptäcker att inne i byxorna så finns en liten anordning som gör att man kan dra ihop byxorna lite. Jag gör detta, och de stannar åtminstone över röven. Glad i hågen springer jag ner till personalmatsalen ombytt och färdig, sätter mig ner för att äta, men tycker ändå att "wow, jag har gått ner såpass att byxorna är för stora och har ett riktigt skönt häng", och tänker att det är för bra för att vara sant, så jag går för säkerhets skull ut till arbetsledningen och frågar om de vet om byxorna krympte i första tvätten, att de var därför jag upplevde mina kasserade byxor så små. Nä säger de, det är du som blivit mindre säger de. Ännu gladare går jag tillbaka och snackar med några kollegor, och frågar dem om de upptäckt den lilla finessen med att man kan dra ihop byxorna med knappen innanför linningen. "Jo, det har vi upptäckt, det finns på den byxmodellen som är lite högre i midjan och rymligare för magen....". Ridå... Jag hann iaf vara glad en timme, eller så...

Hmmmm....

Åsså var det det här med hur i h-e kan man tro att man kan få en tvätt-tid genom att gå ner några timmar innan önskad tvätt-tid? Vissa lär sig aldrig, inte ens efter 511 gånger... Puckon... Om det är mig det gäller? Nä, vad får er att tro det? Inte då. Lovar. Jag är väl ingen idiot heller.

Längtar....

Längtar efter att få hämta varm tvätt som doftar massor av sköljmedel som har blivit tvättad endast genom en promenad runt hörnet till leende tandlösa tanten med 100 armband och flipflops med Musse Pigg på. Längtar efter att få slänga mig ner på en sitt/liggkudde på en uteservering och beställa 3 olika rätter till samma pris som en dagens i sverige, och sen råka somna i solnedgången med en god bok över bröstet, och vakna av att kvällens gäster börjar komma. Längtar efter att bli inropad av tatueringskonstnären som bara vill snacka lite skit om våra olika kulturer över en öl i väntan på hans nästa kund. Längtar efter att kunna släntra in och få en massage för en 50-lapp, och när man kommer ut så har man lärt sig ytterligare några fraser att konversera med. Längtar tom efter mosquit-bett så stora att man ser spetälsk ut. Längtar efter "no name", "sticky rice" och tom friterade gräshoppor. Längtar efter att förvilla mig på någon bakgata någonstans, vad gör det-jag har ju semester och all tid i världen? Längtar efter de små barnen som busar med en på stammis-haket, som inte tror att jag vet att det är de som sprutar vatten på en med vattenpistolen bara för att de gömmer sig bakom bardisken och mammans ben. Längtar efter en iskall öl på en enkel stråmatta i sanden till både solnedgången och hemmagjorda sandlyktors sken och Jack Johnson i högtalarna... Undrar vad nästa resa har att bjuda på, vad kommer jag att längta efter nästa år?