Flum....

Precis när man börjar bli glad att föräldrarna slutat ringa kl 10 på lördagsmorgnarna för att få hjälp med "populärmusiken" i melodikrysset, så ringer telefonen kl 07,30 istället, av samma ovan nämnda personer, med frågan "var det du som ringde?". Jo, papps-jag lovar, jag somnade kl 3 inatt och ställer kl på 07.30 för att ringa dig.... Inte mitt fel idag heller att jag syndar, så ni får inte ta ifrån mig colan idag heller! Annika försökte igår, och hon har troligtvis ett blåmärke på sin arm idag som bevis, tänk på detta, i sann a´la gudfadern-anda...

Vi tjejer är ju underbara på det här med att analysera sönder saker i småbitar... Jag älskar killarnas raka stil, varför ska vi alltid linda in allt? Och framför allt läsa in allt, som inte finns? Var har vi lärt oss detta beteende, var har vi fått det ifrån? Våra rosa vs ljusblå kläder, hur vi delades upp som små att leka separat i tjej respektive killgäng? Och då faller det sig inte naturligt att vi kan läsa varandra så bra? Vem präntar in att det inte är okej för en liten pojk att leka med dockor, eller sminka sminkdockor? Jag vet att det redan på dagis förekommer utstötning av barn som är annorlunda på detta vis, och då måste det ju komma någon annanstans ifrån, barn måste ha ju fått det någonstans ifrån tidigare om de tar med sig det beteendet till dagis... Vem ska vi skylla på? För jag tror att dålig kommunikation tjejer och killar emellan i stor utsträckning härstammar redan genom separationer av könsroller i tidig ålder... Eller tror och tror, alla vet ju att det är så, eller hur, det är ju bara fakta... Men var börjar man? Det är ju som en ond cirkel, hur får man till en förändring? Bojkotta ljusblå och rosa kläder? Sitter nu och konverserar med en kompis som träffar pojk, och när de väl träffas så är allt underbart, men däremellan är kommunikationen tunnsådd, ingen strid ström av sms eller telefonsamtal... Försöker få henne att inse att det är så killar är, det sitter i sedan barnsben, vi tjejer satt och babblade i telefon i timmar, medan killar ringde ett kort samtal "tjena-ses? visst, om 10 minuter" och så är det inte mer med det... Men var kommer det ifrån, varför samarbetar vi inte mer, varför pratar vi inte mer med varandra? Varför är det först när man är tonåring och nyfiken på det andra könet som en redan inarbetad kommunikationsförmåga ska sammanstråla? Och så är det bäddat för missförstånd hela tiden... Visst utvecklas kommunikationsförmågan även efter man är tonåring, men hur ofta är det inte när en tjej undrar över en killes beteende frågar sina väninnor istället för honom? Nu menar jag inte att detta är fel, för ibland vill man ju bara ha en vägg, och kompisar är till för att vara där och bolla, så man inte trampar i klaveret helt... Jag själv dessutom är ganska mycket sådan att jag slutat förvänta mig saker, för att slippa bli besviken, men som en annan sa-"i samma stund klipper man de emotionella strängarna", och jag vet att det mycket väl är så, och någonting jag hela tiden bearbetar. Jag har lätt för att släppa saker lite väl lätt för att slippa bli sårad ex, men här kommer analyserandegrejen in: Jag släpper det inte utan att ha analyserat sönder det i detalj. Om man bara kunde sluta analysera sönder saker och ting, och ta saker som det kommer... Det blir ändå aldrig som man tänkt sig... Men då är vi där igen, man slutar förvänta sig... Bah....