Kärlek....

För det första, om ni börjar läsa detta med förhoppning om att jag ska försöka skruva till något roligt, så kan ni sluta läsa redan nu...

Jag har långsamt upptäckt ett mönster hos mig själv. Jag har länge varit rädd för att bli sårad. Jag har ingen aning om var det kommer ifrån. Om det grundades redan efter skilsmässan, eller om det kom efter senaste förhållandet, eller om det hela tiden funnits där. Jag vet att jag är väldigt försiktig av mig när det gäller kärlekslivet. Jovisst har jag dejtat lite, men det leder sällan någonstans för jag är rädd att bli sårad, och letar medvetet av vibbar hela tiden, vibbar att det kommer inte funka, och så blir det en sådan där självuppfyllande profetia där man avslutar det fortare än kvickt, "för det är lika bra för det känns inte hundra". Men hur fan ska man kunna veta om det är hundra utan att ge allt och utan att ge det tid där man ger allt, för man är rädd att bli sårad? Men det har liksom varit tryggt och bekvämt med att vara singel. Tycker om mig själv och det räcker liksom... Det fanns en gång i tiden när jag lät bli det där, när jag träffade mitt ex. Då släppte jag allt vad förnuft hette och sprang med huvudet rätt in i en betongvägg, trots att jag från början visste att han inte är den typen jag brukar falla för. Och detta brukade vi skoja om. Dock lärde jag mig en läxa av det att jag aldrig mer ska göra så... Jag är en sådan där som känner efter, länge. Och hur länge "länge" kan betyda-det varierar. Men jag vet inte alltid vad jag vill kan man väl säga. Dejting för mig handlar inte om att man går till bio/restaurang/zoo 3 ggr och sen är det färdigt. Dejta för mig kan vara att träffa någon i upp till ett halvår liksom... Och detta för att jag är rädd för att bli sårad. Jag kommer ihåg att ett av mina första inlägg på denna bloggen handlade om att jag skulle börja lära mig släppa kontrollen över mitt liv, och mer bara flyta med. Bara vara och lita på ödet. Det som sker det sker, försök inte styra det. Blir du sårad så är det en del av livet, du behöver inte ha kontrollen över dig själv för att se till att det inte händer... Och det ska gudarna veta att det är svårt. Jag skulle vilja likna mitt kärleksliv/dejtande vid att lägga pussel. Hittar jag en riktigt bra pusselbit som känns ganska som om den passar där den ska, så vågar jag inte lita på och utveckla att den ska vara där den ska utan jag lägger den åt sidan för att testa och finna platsen för de andra pusselbitarnas plats först. Och så försvinner den viktigaste pusselbiten på vägen om man har otur, den där som ger helheten i bilden, bara för att man ville kolla de andra mindre viktiga bitarna först. De där mindre viktiga bitarna som kanske bara var en liten kant på pusslet. Dvs träffar jag någon så känns det mångt och mycket bra, kemin finns delvis där, men jag vågar inte känna efter för det är viktigt att se till att de andra förutsättningarna för förhållandet finns där också. Istället för att bara vara och låta pusslet växa runtomkring "den" biten och på så vis testa om det fungerar så lägger jag mest energi på de andra bitarna. De där bitarna som är ytterkanterna som egentligen inte är alltid är så viktiga för att se pusslets helhet. Och vad jag menar är den viktigaste pusselbiten, är ju självklart känslan, den måste finnas där för helheten. Den måste man hålla hårt i, den är viktigare än att man tycker lika om det mesta eller om man bor på olika sidor jordklotet eller inte. Man kan aldrig byta ut de där ytterkanterna på pusslet mot andra bitar för att de ska passa bättre, men det är ju heller inte de som gör att man ser pusslets kärna/helhet... Dock har jag fokuserat fel för att jag varit rädd att bli sårad genom att leta efter tecken på att något är dömt att inte fungera, just för att slippa bli sårad. Och varför jag är rädd att bli sårad är ett annat kapitel. Det vet jag inte ens själv som sagt, eller var det härstammar. Men jag ser ett mönster i mitt beteende, och att jag tänker "det är lika bra, för att....". Nu har jag för första gången någonsin träffat en som fått mig att släppa på den där känslan att vara rädd för att bli sårad. Den där pusselbitens plats kändes så jäkla självklar, den var så tydlig med sin plats att jag inte måste kolla de andra bitarnas plats först, och därmed kan fokusera helt på den och sen det andra runtomkring. Smack och Pang kändes det. Den magkänslan är svår att beskriva. Sen har mycket av det andra runtomkring visat sig stämma väl överens med framsidan på kartongen på pusslet hur det ska se ut, även om vi inte lagt hela pusslet ännu, långt ifrån. Men bitarna faller på plats tack vare att han på något jäkla vänster lyckades få mig att lita på den viktigaste pusselbitens plats... Hur han gjorde är för mig ännu en gåta...